Vissa människor får mig bara att sucka, dom är så fucking jävla blåsta.
Jag HATAR att må psykiskt dåligt, jag hatar att jag förstört min hud med ärr, jag hatar att jag måste ta massa kemikalier till frukost och lunch, och middag.
Men det finns dom som klagar över hur fucking jävla dåligt dom mår, men sedan "promotar" bloggar där det är bilder på sönderskurna armar och ben som bara blöder, som om det är glamoröst, något idea att se upp till.
Tycker att det är helt ärligt helt sjukt.
Människor ber om hjälp för sin psykiska ohälsa, men lyfter andra med psykisk ohälsa till skyarna.
Ja, jag tänker på en speciell person just nu, men vet flera som jag tycker, gör detta otroligt stora problem i samhället till något man faktiskt ska ha för att vara cool på något morbidt, sjukt sätt.
Om det är något jag önskar, så är det att jag aldrig blivit så sjuk som jag är.
Det har lett till så mycket annat skit. Men jag pallar faktiskt inte skriva om det just nu, men snart, så ska ni få höra en historia.
Min historia.
Jag hoppas alla UNDERBARA människor som kämpar där ute, att ni får en någorlunda bra dag. För jag vet.. ingen dag är perfekt.
Hej! Jag såg din kommentar hos Eriiza. Jag har ingen psykisk sjukdom själv men försöker lära mig så mycket jag kan.
SvaraRaderaJag antar att det finns många orsaker till att skära sig, men en av orsaker är att det hjälper att överleva från en ångestdipp så djup att vi osjuka inte kan förstå. Min sambo har ärr från det förflutna och jag tycker de är vackra på ett sätt för de höll henne vid liv när inget annat funkade. Jag är så glad att hon höll sig vid liv tills vi träffades och jag hoppas hon aldrig ska känna att hon behöver dölja dem. Hon är en survivor och gjorde vad som behövdes för att överleva helvetesperioder av inre krig.
Jag hoppas förstås att hon aldrig mår så dåligt igen att hon ska göra om det, men hellre skära sig än att ta livet av sig eller ta överdoser som skadar inre organ och hjärna.
Jag kommer inte följa bloggen med bilderna för jag tycker också det är lite för mycket för mig. Jag vill inte att det ska finnas en risk att mitt tittande ska uppmuntra till att göra fler bilder. Jag vill hellre förstå orsakerna bakom dem än att titta på dem. Men jag tycker också att det är viktigt att tala om psykisk ohälsa från alla synvinklar snarare än att tysta ner och blunda för verkligheten. En del pratar kanske bättre i bilder än i ord?
Hoppas du också får en någorlunda bra dag!